"YÄÄÄÖÖÖH WE GOT HIM, FUCK YEAAH!!"
Efter att ha spenderat 10 års krigande och flera biljarder dollar, efter att ha invaderat 5 länder och garanterat hundratusentals människor dess död, efter ha bombat sönder infrastruktur och barn och hjälpt till att sprida en våg av islamofobisk rasism över västvärlden, efter att ha använt sig av toppmodern teknologi, efter att ha legitimerat fascistoida övervakningslagar, efter att ha vänt upp och ner på hela jävla världen, så hittade USA äntligen Bin Laden…. i sitt hus! America, fuck yeah!
Nu återstår det att se vem som blir “terrorns” nya ansikte, kommer imperialisterna att fortsätta på det antimuslimska spåret eller kommer det komma något nytt? Innan det var muslimerna som skulle jagas och sättas i bur så var det ”oss” kommunister som var det största hotet.
Nu florerar konspirationsteorierna på nätet och för mig spelar det nada roll huruvida Bin Laden sitter och virkar på månens baksida eller om han är död. Kapitalismen lever och frodas och det är det som är relevant i sammanhanget.
Dagen systemet börjar känna sig riktigt hotade av oss socialister (igen) kommer vi också bli stämplade som terrorister. Den dagen ser jag fram emot!
Innan dess kan det vara bra att förbereda mer än just ”dagen-då-du-blir-uppdragerad-från-extremist-och-dödskommunist-till-terrorist-fests-outfit”! Sprid elden och minera deras skitsystem!
Fah off schportifaj !
Jag tänkte inleda det här inlägget med följande rad: ”Min gratistid på Spotify har nu avslutats.” Men så kom jag ju fram till att ”gratistid” är ett begrepp som troligtvis inte har någon verklig innebörd i ett politiskt system där fundamentet är kompromisslös vinstmaximering.
Så jag får formulera mig så här istället:
Tiden då man kunde få agera vara åt företagen för att kunna få lyssna på musik på Spotify är nu över. Tidigare fanns alternativet att bli matad med reklam, dvs att vara en vara som Spotify sålde till de som reklamerna kom ifrån. Nu finns inte det alternativet längre. Nu får man helt enkelt betala en månatlig avgift i pengar istället. Avgiften kan tyckas vara obetydlig men sålänge den överstiger 0 så anser jag att det är för mycket.
Kulturen tillhör arbetarklassen, inte marknaden. Det vi i arbetarklassen har intresse av är att fritt skapa och dela kultur mellan varandra. Det de i Borgarklassen har intresse av är att reducera kulturen till en vara (precis som de vill göra med vår hälsa, våra barn, vår tid och allt annat).
Jag hoppas att fildelningen skjuter i höjden och att vi tillsammans kan råna tillbaka det som kapitalisterna snuvat musikerna och vår klass på.
Kulturen är ingen vara, det är en självklar samhällelig rättighet – iaf om vi Socialister får bestämma!
I socialismen har vi digitala bibliotek istället, och om vi saknar kapitalisterna och deras vansinniga samhällssystem behöver vi bara besöka historieavdelningen.
Ta Kulturen Tillbaka – Dela Med Dig!
"Låt hatet bli organiserad kamp!"
En strimma hopp, en röd gryning över Sydamerika
Någonsin känt att världen är en genomhorribelt hemsk plats där hoppet reducerats till en utopi? Jag vet hur det känns.
Men den känslan hör inte hemma hos oss som kämpar för en bättre värld även om våra (eller snarare deras) ”sanningsministerier” till media och skola försöker få det att framstå som det. Drogen som de matar oss med dagligen, lögnen om att en annan värld inte är möjlig, är inte tillräckligt kraftig för att desillusionera den nyktra strimma hopp, glädje och kärlek som nedanstående dokumentär förmedlar! Den sätter ord på strömningen socialism och besvarar samtidigt frågan om varför man är organiserad. Den avhandlar den politiska riktningen i Sydamerika, en kontinent där socialismen är på frammarsch!
Om detta handlar dokumentären om. Ta dig en titt och insup en rejäl dos av dopamin:
http://svtplay.se/t/103472/dokument_utifran
Jag hyser låg tilltro till ledarna men ser rejäl potential i Latinamerikas socialistiska rörelser.
Berättelsen om hur samarbetet - mellan Kuba, Venezuela och Ecuador - resulterat i att kubanska läkare botat starr hos utfattiga bönder får det att spricka för mig! Måhända att jag är jävligt trött och halvdåsig af lite överbliven påsköl, men helvete va omöjligt det var att hålla tillbaka glädjetårarna.
Jag tycker att det där sätter ord och bild på vad socialism innebär och förutsatt att arbetarklassen behåller makten över sina egna rörelser i Latinamerika så kommer det troligtvis också vara den bilden som förblir den förhärskande.
Socialistisk Blogg?
Man vaknar 01:14 av att det gör ont i ansiktet. Det visar sig att man använt en Leninbiografi som huvudkudde. Några minuter senare sitter man framför datorn och bloggar loss, skriver om en jävla massa grejer och tycker att det blir föhjävla fint! Så kommer man tillslut fram till att ”vafan, det här kan jag ju inte skriva!”. Anledningarna kan variera. Är det inte polisen man kommer få på sig av en viss text så är det partister eller typ förbundsstyrelsen…
Jag funderar lite över om det ens är möjligt att driva en socialistisk blogg eller om bloggformen som sådan är avsedd för något annat. Den stereotypiska bloggen drivs väl oftast av någon korkad högerbrud som skriver om sitt onödiga liv. Mellan dagens outfit och de fullkomligt horribla posebilderna så droppar hon något inlägg om att hon antingen hatar fattiga människor eller att hon är bekymrad över att hon blir kallad rasist (för att hon är en jävla rasist).
Det är ju inte så svårt, kräver ju knappt tankeverksamhet, men så kanske inte en blogg ska vara något mer än just det? Trots de flesta bloggarnas idiotiska innehåll så har flera av dessa idioter lyckats etablera sig som hegemoner och påverkar därigenom alienationens offer åt det grövsta.
När jag bloggar så gör jag det i följande syften:
1. Skola, förklara, erbjuda ett annat perspektiv på hur man kan se på världen.
2. Få utlopp för ens jävla hat och få bekräftelse för att man inte är ensam om att vara lack på världen där folket svälter och polerna smälter. Dvs det är väl på något sätt en slags bot mot ens egna alienation.
3. Utgöra motpol till rådande hegemoni inom bloggosfären, skapa ett alternativ.
4. Påverka.
Men att försöka författa ett svinkort inlägg från ett socialistiskt perspektiv angående i stort sätt vad som helst är ju fan skitsvårt! Att dessutom försöka vara lite personlig kan väldigt lätt slå backfire. Inte för att jag inte tror att folk skulle digga att få höra en och annan bravad utan problemet utgörs snarare av ordningsmakt och stalinister.
- Markus Allard
Något personligt..
Aja. Nu ska jag vara lite personlig iaf:
HEEEIII BLOGGEN! Jag klippte mig idag, jag tycker att jag ser ut som en typ korthårigare person än tidigare… (BILD KOMMER SEEEEEN.)
Sen begav jag mig till partilokalen. Jag brukar spendera minst 3 timmar där varje dag av diverse anledningar som tex:
- Jag är själv med Lisa i Distriktsstyrelsen och vi ska administrera ett distrikt som på 1 år gått från 23 medlemmar till 420-450.
- Jag är värdelös på att dela ut arbetsuppgifter, så jag gör en del själv.
- Jag har fått för mig att jag behöver vara med på typ alla möten.
Idag skulle jag frankera några hundra brev (märka dom med porto). Då hade vänsterpartisterna bytt koden på frankeringsmaskinen. Då ringde jag och frågade varför dom känt sig tvungna att göra det och fick svaret att deras ungdomsförbund kostar för mycket pengar. Då frågar jag om koden och får svaret ”den säger jag inte”.
Det är nog bäst att jag inte skriver mer om det, men jag har iaf allt klart för mig varför det går åt helvete med det här partiet. Jag har också klart för mig hur vi ska gå tillväga för att förändra samhället, varav den svåraste biten i detta inte utgörs av någon fet slutstrid om staten eller liknande, utan snarare består av att någon/några krossar spaden som man tänkte använda till att gräva där man står.
Man skulle kunna likna min situation med att jag är en level 1 gnome i World of Warcraft som precis tagit sig an spelets första uppdrag som i sig är jävligt lätt – men detta försvåras av att 13 orcher i maxlevel bestämt sig för att ganka en tills man börjar spela tetris istället. Så känns det just nu.
föhjävla fiint
Myror!
Myror är en familj av gaddsteklar och omfattar omkring 12 000 arter. Det latinska namnet för myror är Formicidae. Myrorna är väl utbredda och kan finnas nästan vart som helst i världen förutom på diverse småöar samt Antarktis, Grönland och Island. De lever till största del i varmare områden men är även vanligt förekommande norrut, vilket alla som någon gång besökt skogen lagt märke till. Variationen bland myrorna är stor gällande när det kommer till utseende men även hur de lever, vilket är tydligt med tanke på alla möjliga miljöer de finns i. Vad som kännetecknar myrorna är hur väl organiserade de samhällen de lever i är (mer om detta senare). Myrorna är också kända för att kunna bära saker som är flera gånger tyngre än dem själva.
(Källa: Wikipedia)
Med tanke på sin utbredning är myrorna väldigt mytomspunna djur vilket lett till att massor av olika namn på dem används. Bland de lite mer liberala benämningarna finner vi kissmyra och pissmyra. Vid det här laget är vi ju alla mycket medvetna om att man aldrig ska ta något som kommer från liberalerna seriöst vilket såklart också gäller när vi pratar om myror. Vi låter liberalerna hålla sig till sitt trams ty vi ska ändå störta dem en dag.
Istället är det benämningen arbetarmyra som för myrorna till oerhört fascinerande djur för oss socialister (Om ni av någon anledning hade ett annat favoritdjur innan bör ni vid det här laget övergett detta djur). Det är myrornas fascinerande förmåga att organisera sina samhällen och att jobba för kollektivet som gett upphov på detta. Just denna förmåga har gjort att myrorna kunnat bli så framgångsrika och brett ut sig världen över.
(Här ser vi ett exempel på hur de tappra myrorna kollektivt formerat sig till en stor kanonkula från spanska inbördeskrigets femtonande brigad.)
För er som tvivlar på att det är marxistiskt tänkande som ligger bakom myrornas succé bör ni ta en titt på följande video. Vid 03.00 ser vi nämligen klart och tydligt att det är vår käre ideolog från 1800-talet som ligger till grunden för myrornas förmåga att arbeta tillsammans.
Från samma video hämtar även det svenska proggbandet Hoola Bandoola Band sitt namn. Det är stridsropet ”hoola bandoola” myrorna använder sig av när de går till samlad attack som gett bandet sitt namn. Med framförallt låten Keops pyramid har bandet satt starka avtryck inom samhällskritisk och vänsterorienterad musik.
Som ni märker av detta är det svårt att undgå dessa fascinerande djur vart man än vänder sig. Tänk på det nästa gång ni besöker vår natur. Jag rekommenderar er att ta en god stund vid närmsta myrstack för att se närmare på hur våra kamrater inom djurvärlden samarbetar för att bygga upp sina välutvecklade och framgångsrika samhällen.
Bojkotta myrr!
// Thumper
Till och med i USA, samma kamp där som här!
Det stora landet i väst lämnar ingen människa oberörd. Som kärnan i det kapitalistiska världssystemet finner liberaler och högermänniskor detta land beundransvärt och önskar liknande strukturer. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på vart deras intressen ligger. Då USA:s imperialistiska härjningar innebär en stor koncentration av kapital till landet faller det naturligt att landets kapitalister skor sig ännu finare än några andra. Trots högerns iver att höja landet till skyarna är missnöjet mot systemet starkt förankrat bland landets arbetare.
Den senaste tiden har detta missnöje fått sitt uttryck genom enorma protester och demonstrationer i framförallt delstaten Wisconsin. Demonstrationerna har sitt upphov i det extremt anti-fackliga lagförslag som delstatens republikanske guvernör, Scott Walker, lagt fram. Lagen innebär enorma inskränkningar i dem offentligt anställdas rätt att genomföra fackliga förhandlingar. Fackföreningarnas organisering slås i spillror då det utkrävs årliga omröstningar inom facken för att ens få existera. Fackens möjlighet till förhandling begränsas till att inte längre innefatta saker som rätten att i konflikter gå till rättslig prövning, rätten till att förhandla om sjukförsäkringar och pensioner samt rätten att förhandla om arbetsplatsernas regler.
Utöver dessa anti-fackliga delar som är direkt arbetarfientliga innebär lagförslaget också kraftiga nedskärningar i olika program som möjliggör sjukvård för låginkomsttagare. Som vanligt med förslag som innebär nedskärningar och inskränkningar av arbetarnas rättigheter motiveras förslagen som nödvändiga med tanke på den rådande ekonomiska situationen. I fallet Wisconsin finns det ett stort underskott i budgeten. Detta har dock inte hindrat skattesänkningar för höginkomsttagarna med över 100 miljoner dollar. Lagförslaget är därmed inget annat än ett hårt slag mot arbetarklassen.
Mönstret känner vi igen. Det är detsamma såväl där som här. När ekonomin krisar låter borgarna i sedvanlig anda arbetarna få betala för den kris som är ett oundvikligt resultat av det system som borgarna förespråkar och driver.
Alltifrån brandmän till gymnasieelever sluter upp i protesterna. Missnöjet hos demonstranterna går inte att ta miste på. Videon nedan visar delstatens parlament som arbetarna har ockuperat:
Övernattande och kämpande arbetare i parlamentshuset är inget som högern ser med ett gott öga på. Myndigheterna har gång på gång höjt rösten för att byggnaden skall utrymmas med våld. Detta har dock visat sig vara mer problematiskt än vad borgarklassens politiker trott. De poliser som fick order om att angripa de protesterande arbetarna förklarade att de kan skilja på rätt och fel och vägrade av den anledningen att slå mot sin egen arbetarklass. Poliserna anslöt sig istället till den demonstrerande skaran! (Tänk på att det är USA vi skriver om!)
Genomdrivandet av själva lagförslaget har inte heller gått så gått bra för den stackars republikanske guvernören. Det krävs nämligen full närvaro i parlamentet för att omröstningen skall kunna genomföras. Av någon outgrundlig anledning har demokratiska senatorer flytt från delstaten och de giriga republikanerna har av den anledningen även här beordrat polisen till att söka upp dessa!
Facken i Wisconsin lovar att utlysa en generalstrejk om förslaget skulle röstas igenom. Guvernören Scott Walker hotar med att sparka över 100 000 offentligt anställda arbetare om det inte röstas igenom. Klassintressenas fundamentalt motsatta intressen vittnar sig här tämligen tydligt. När borgarklassens system krisar så sänker de skatterna för sig själva med enorma summor, samtidigt tvingar de arbetarklassen (med våld) att betala notan för det hela. Arbetarna hotas med uppsägningar om de motsätter sig härskarnas reformer om att inskränka arbetarnas rättigheter och levnadsvillkor.
Kamraterna i Wisconsin står långt ifrån ensamma i sin kamp för fackliga rättigheter. Det hela har spridit sig till andra delstater och till och med i det upprorshärjade Egypten har man genomfört stödmanifestationer till arbetarna i Wisconsin.
Det som händer i USA är inget unikt för det landet, som sagt så rasar kampen mot borgarklassen världen över. Vi har, oavsett var vi bor, samma intressen av att avskaffa det kapitalistiska systemet – fackliga rättigheter och möjligheten till kollektiv organisering mot kapitalet är något av ett fundament i vår kamp för ett socialistiskt samhälle.
Det som sker i USA sker här med. Deras kamp är vår kamp, ty även här inskränkes våra fackliga rättigheter. Som ett exempel kan man nämna att Svenskt Näringsliv nyligen gått ut med att de vill stoppa facket SAC, eftersom det facket – tillskillnad från många andra fack – kämpar och tar strid för arbetarklassens rätt! (http://www.lag-avtal.se/special/article3079807.ece)
Denna attack mot SAC är en attack mot hela den svenska arbetarrörelsen och måste bemötas för vad det är, vi måste ta efter våra amerikanska kamrater ty endast genom kamp kan vi garantera våra redan vunna segrar och avancera vidare. Det finns inget alternativ, tänk på det nästa gång sossen bredvid eller borgerligheten förespråkar vacker tass!
Inlägget om vår generation är också högst relevant i detta avseende. Borgarna vill maximera sin vinst till priset av att vi får det jävligt mycket sämre. Borgarna har inget som helst intresse av att avsluta detta förhållande, detta mönster, ty det är just denna evigt upprepade formel som utgör borgarklassens existens.
Vem hade trott det förövrigt, att jänkarna skulle ta strid medans vi svenskar skulle stå paralyserade? Visar ju på hur omfattande borgarklassens ideologiproduktion är i detta land, om de lyckas hålla oss svenska arbetare i skick medans de amerikanska tar strid!
Det handlar om klass och kampen är enda vägen fram. Upp till kamp för i helvete!
- Thumper
Och
- Markus Allard
Clark undrar!
Bortom Landet Lagom
Om någon trodde att världens folk var nöjda med det skitsystem till helvete vi kallar kapitalism, så trodde den helt fel!
Just nu rasar motståndet mot härskarklassen och det system de, till varje pris, önskar upprätthålla!
I Nordafrika och Mellanöstern reser land efter land sig upp mot deras förtryckarregimer, vilket upprör liberalerna här hemma eftersom dessa förtryckarregimer såg till så att kapitalismens marknad kunde rulla på ostört (med hjälp av tortyr och dylikt) och därmed garantera kapitalisternas vinster. När dessa regimer bestämde sig för att ta till mer nyliberala mirakelkurer mot dess invånare och infrastruktur så rann bägaren över för våra arabiska kamrater! Nu faller regimerna som furor och kringliggande diktaturstater intensifierar desperat sin övervakning och repression genom att bland annat stänga ned internet.
Dessa rättmätiga upprorsstämningar har nu nått så långt som till Kina!
På andra sidan Medelhavet, närmare bestämt i Grekland så är det vardagligen regelrätta strider mellan arbetare och polis. Kommunistiska partiet där nere drar minst sagt några stycken till deras möten (se film nedan) och generalstrejkerna avlöser varandra och slår landet lamslaget gång på gång.
Den grekiska arbetarklassen börjar förstå vad de är kapabla till, så det är väl bara en tidsfråga innan EU sätter in sina insatsstyrkor för att rädda sitt värdelösa bygge.
I Italien är den korrupta maffiamarionetten Il Duce II (Berlusconi) dagligen inför rätta och studentrörelsen lackar ur. Dock så äger ju kräket typ domstolsväsendet så – vem vet, går han kanske samma öde till mötes som den första Il Duce?
Även i Frankrike, Spanien och Portugal så har arbetarklassen gått på offensiven mot den orimliga idén om att:
VI ska betala DERAS kris!
I Storbritannien har en flyförbannad studentrörelse enat sig med en sedan länge splittrad arbetarrörelse efter att regeringen beslutat om studieavgifter – vilket lett till att den övervägande majoriteten av studenterna inte har råd med utbildning – och annat som ligger i linje med nedskärningsdoktrinen.
Som grädde på moset kom den brittiska högerregeringen fram till att man borde avskaffa första maj. ”okej vi har en jävligt ilsken arbetarrörelse som mobiliserar sig här, vad gör vi? Nej men fan vi ger dem ytterliggare incitament till att fucka ur – vi tar bort deras högtidsdag!” … Nice!
Andra sidan atlanten är inget undantag. Det som jag vanligtvis brukar kalla för universums rövhål, USA, kan nu också stoltsera med förbannade arbetare. Thumper skriver tydligen om detta just nu och det inlägget kommer inom kort, så mer om det då!
Även om inte allt motstånd är uttalade socialistiska sådana eller för den delen antikapitalistiska så måste man se till de utlösande faktorerna. Där utgör det kapitalistiska systemet fundamentet! Det är ju visserligen rätt logiskt, alla resurser försvinner iväg någonstans – vad blir konsekvensen, att alla köper det, eller att folk lackar ur?
Kapitalisterna måste hela tiden ha mer vinst, tillslut krackelerar skiten!
Av någon konstig anledning så har våra borgerliga medior här på hemmaplan valt att råka glömma bort att grekiska departement brinner, att motståndet mot nyliberalismen och kapitalismen är stort, starkt, levande och i allra högsta grad växande. Vad kan det bero på?
Vi kommer skriva mer om varje specifik situation senare, detta får utgöra någon slags sammanfattning till dess.
Det händer något bortom landet Lagoms gränser!
- Markus Allard
Generation-rövknullad, det handlar om klasskamp!
Vi som tillhör den här generationen kan tacka en välorganiserad borgarklass och en handfallen arbetarrörelse för att vi har kommit att tillhöra den första generationen i modern tid som har sämre förutsättningar än vad våra föräldrar hade. Det rör sig om en skolgång som präglats av nedskärningar, en rekordstor bostadsbrist och arbetsvillkor liknande de som våra förfäder offrade sina liv för att förpassa till historien.
Jag såg nyligen dessa två dokumentärer på SVT-play:
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Dokumentärerna behandlar vår situation på arbetsmarknaden. Jag försökte skriva ihop något blogginlägg direkt efter att jag sett skiten, men tillståndet jag befann mig i efter att ha beskådat de där – ändå jävligt milt beskrivande (låter ju ingen socialist komma till tals direkt) – dokumentärerna gjorde att jag var totalt oförmögen till något annat än att bara känna blodrött jävla klasshat!
Som marxist känns det ju ganska självklart att vi inom ett kapitalistisk samhälle ofelbart hamnar i följande förhållande:
Kapitalisten vill få in så mycket vinst som möjligt under så kort tid som möjligt. Därför måste kapitalisten se till så att produktionen håller så högt tryck som möjligt. Detta resulterar i pisslöner, horribla arbetsförhållanden och därmed också jävligt dåliga levnadssituationer för oss som inte äger produktionsmedlen i samhället. Detta kommer också att resultera i att man ser till att ha reserver redo (arbetslösa) att hoppa in och ta vilket skitjobb som helst. Desto större konkurrens om jobben, desto hårdare kan kapitalisten tvinga arbetarna att jobba:
- ”Passar det inte så står det 20 000 andra och väntar på din plats och när vi tagit bort alla former av sociala skyddsnät så kommer de nog vara ännu mer angelägna till att arbeta för hälften av vad du tjänar.”
Idag sitter borgarklassens marionettdockor vid makten, det har de visserligen gjort länge men de som sitter nu vill inte bara förtrycka oss ”lagom” mycket utan de vill krama ur oss vartenda litet jävla uns av produktionsförmåga som vi fortfarande har kvar! Ty sådan är kapitalismen - vinst till varje pris.
Detta betyder att de segrar våra förfäder genom generationer har stridit för, det som gjort Sverige till vad det är/var, nu går förlorade snabbare än man hinner säga: Storsien!
I valrörelsen deltog jag i debatter där högerns företrädare talade sig svettiga för att halvera ungdomars löner, ta bort våra anställningsskydd och kasta skattemedel rakt i kapitalisternas fickor bara de hade (inte anställde) en ung människa på företaget!
De jävla kräken lägger ned sin själ i att försämra livet för oss. Samtidigt attackerar näringslivet kämpande facks rättigheter till att existera.
(Bilden är från Grekland där arbetarklassen tröttnat på att bli behandlad som skit)
De få som gör motstånd fördöms av etablissemanget eftersom det ses som tabu att kämpa för sin rätt i dagens landet lagom! I skolan undervisas vi i den borgerliga historiebeskrivningen som ger bilden av att allt vi värderar i samhället har skänkts oss från ovan/varit resultatet av snälla politikers välvilja. Detta stämmer ju givetvis inte, alla våra segrar har varit resultat av en hård och kompromisslöss klasskamp.
På samma sätt har allt det som borgarna raserat för oss varit ett resultat av konkret och kompromisslös klasskamp – fast uppifrån!
Detta förhållande är oundvikligt att komma ifrån inom det kapitalistiska systemets ramar! Så om vi tycker att det är fullkomligt åt helvete att vi ska få det sämre medans de rika borgarasen bara får det bättre och bättre, ja då skall man organisera sig för att avskaffa kapitalismen.
Givetvis ska man vara med i facket, men facken är tandlösa utan ideologi och självmedvetenhet – vilket dagens situation är ett otäckt bevis på. Därför räcker det inte med sossetipset ”ja gå med i facket, men kränk inte chefen, för vi sitter i samma båt även om det är du och dina kamrater som ror den…”
Därför måste man vara medveten om att vi endast kan förbättra våra villkor genom kollektiv kamp emot kapitalet. Media och Skolan och andra samhällsinstitutioner kommer ju att hävda motsatsen, men det beror ju på att dom står i direkt relation till den härskande klassen. De kommer istället betona tålamod, skötsamhet och framförallt individualism. Då ska man säga ”FAH OFF!” och sparka uppåt för faktum är att vi inte har något alternativ.
Den som tror att borgarklassen kommer att sluta med att försämra för oss har missuppfattat själva samhällets fundament. Borgarklassen måste ju göra så här annars så upphör de ju att existera? Därmed är allt legitimt att göra i kampen mot de som vill göra livet surt för oss. Jag stödjer alla former av olydnad och kamp mot kapitalet – om det är våldsamma metoder så har borgarna endast sig själva att skylla.
Alla som inte förstår detta, alla som fortfarande håller fast vid den naiva klassamarbetsbaserade idén om att vi ska ”komma överens” (fast den ena sidan har oundvikligt intresse av att förtrycka oss) tjänar rådande förhållanden och den härskande klassen!
Kompromisslös kamp är enda vägen till förbättring. Som betonats tidigare:
”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor, de har en värld att vinna!”
Nu ska jag spåna vidare på en insändare från Ung Vänster Örebro angående det här, sen kommer nog detta vara en jävligt fundamental del i vår kommande kampanj ”Ta det tillbaka!”.
- Markus Allard
25 år sedan mordet på Olof Palme
Igår var det 25 år sedan någon mördade Olof Palme. Jag skriver någon för att jag har svårt att tro att en person som Palme skulle gå sitt öde till mötes genom en trasig person med hävdelsebehov. Det känns mer som om en viktig politiker mördas just för att det är en viktig politiker.
Trots att jag nog av många kategoriseras som en vänsterextrem dödskommunist från helvetet (tack) så har jag ändå en ganska positiv bild av Palme. Jämför man några av Palmes tal och anföranden med - tixkärringen och ”prata-så-att-en-fem…åring-förstår” Sahlins - erkännande om att hon gillar ”nya moderaterna mer” än ”lightversionen” Socialdemokraterna, så är det ju svårt att inte få för sig att Palme var så jävla bra.
Som marxist får man dock inte glömma att Palme var en produkt av sin tid (bas och överbyggnad you know!) Han dog ungefär i samband med att den nyliberala offensiven satte igång på allvar. Han levde fortfarande i det Sverige som gjort sig känt världen över som något slags gulligt idealsamhälle där alla hade det jävligt bra. Det stämmer ju givetvis inte, borgarklassen existerade ju då med men hade dock inte samma övertag i idékampen som de har idag.
Socialismen var ändå mer levande i samhället under Palmes tid. Man vågade fortfarande använda politiken till att satsa, något som fick borgarklassens vinster att stagnera jämfört med vad de skulle ha gjort med en nedskärningspolitik. Så kräken mobiliserade för en totalomvändning och lyckades.
Idag sitter vänstern fast i folkshemsnostalgiskt vurmande och parlamentarismfetischism. Att det är mer okej att kalla sig för politiker än för kommunist, säger lite om hur bra borgarklassen har lyckats med sin välmedvetna offensiv mot det som våra förfäder byggt upp.
Samtidigt som Socialdemokratin drunknat i sitt egna urin så har personer inom Vänsterpartiet stridit för att vi ska apa efter istället för att använda oss av det guldläge som givits oss.
Kapitalismen är mer intensiv och extrem än någonsin, det är en (uttalad) högerregering vid makten, arbetarklassen är större än någonsin och Socialdemokratiska Partiet tappar greppet om den rörelse som de sålänge förlamat!
Vi har öppet mål men det står visionslösa folkhemsnostalgiker i vägen för skottet!
Det vi borde göra är att sluta vurma om det som varit. Vi borde lyfta blicken och applicera våra marxistiska verktyg på den kalla verklighet vi lever i så att vi kan förändra den och ta oss bortom folkhem och lagomdoktriner. Vi ska ju vidare?
Så vi låter Joe Hill avsluta inlägget med:
Ett söndagsinlägg...
Man hör hela samhället sucka. En deppig, trött, halvt kapitulerande suck, söndagssucken.
Slutet av veckan då de flesta inser att den där lilla tiden av frihet, vi kallar helg, är över. Den där efterlängtade känslan av lättnad som man fick uppleva efter arbetet/skolan/intervallen-i-deras-hamsterhjul där under fredagen känns helt plötsligt väldigt långt bort – igen. Man börjar planera upp veckodagarna, man ser sig om efter medel att bedöva sig med. Man börjar tänka i ”så-här-långt-är-det-kvar-tankar”, virtuella mätningar så man ser hur man gör ”framsteg” – ”åh bara X dagar kvar tills semestern/lovet” eller ”bara Y mycket kronor kvar till, vad det nu är”. Det är väl klart att samhället är som det ska när dess invånare måste drömma sig bort för att inte gå under?
Någonstans stannar man upp och tänker – ”vad är meningen med allt det här, är inte min existens tämligen begränsad av något?” – men man får snabbt svar av hamsterhjulens ägare att ”allt är helt okej”. Ibland är man lite extra kritisk men får då svar som förtäljer om tips till hur man ska må bättre:
”Dom här byxorna är snygga, och just nu extra billiga.”
”Den här kroppen är snygg – träna dig till en sån.”
”Den här maten är bra, ät! - Eller ja, köp sen ät!”
”Den här maten är iaf billig, köp!”
”Den här underhållningen är bra.”
”Du ska vara skötsam.”
”Du ska inte klaga, såvida det är inte på skatten eller invandrare förstås.”
Sen, den smått, talande:
”PLÖTSLIGT HÄNDER DET!”
”Håll drömmen vid liv gå i sömnen en tid…”
Någonstans i bakgrunden får polaren ätstörningar, en annan alkoholproblem, en tredje skär sig och en fjärde lämnar arbetsplatsen fri till en femte genom att kasta sig framför tåget. Folk mår piss.
Jag längtar inte till något lov, eller någon speciell helg. Den livsillusionen har jag lämnat bakom mig, och hade jag inte gjort det så hade jag nog tagit livet av mig själv…
Jag vill vidare, bort från det här samhället, ut ur hamsterhjulens värld! Det betyder inte att jag vill bo i en koja ute i skogen som en annan jävla bajsätare… Nej, det betyder att det finns något bortom det här!
Men för att kunna förändra sin situation så måste man förstå den. Det är därför den härskande klassen gör allt de kan för att dölja klasskonflikten, skola oss i antirevolutionära doktriner, reproducera sin påstådda sanning, bedöva oss osv.
De tjänar inte på att vi förstår vår situation, de tjänar inte på att vi skolar oss i marxistiska metoder och börjar kämpa för ett radikalt annorlunda samhällssystem.
Därför måste vi se igenom deras lögner, organisera oss och tillsammans agera och förstå att det finns andra synsätt på vad ett arbete borde vara och innebära, att meningen med livet sträcker sig bortom rollen som kugghjul i maskineriet, att vi kan vara fria, om vi bara kämpar för det!
Deras samhälle är en konstruktion vilket de konstaterar varje gång de säger motsatsen, rädda för att vi ska riva skiten och bygga annorlunda.
”Varför är du socialist?”
Ja, se dig omkring?
”Nej, för snart börjar solsidan!”
Gå inte på deras skit, gör tvärtom istället! - Vidga vyn och Organisera dig!:
Happy Sunday!
- Tokarew
Och
- Markus Allard
